Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
framstår lian väl icke heller här. Nedskrifna stundom
under nätter, då skalden icke befann sig i den bästa
sinnesförfattning, äro de gulnade bladen icke desto mindre vittnen
om en rikt begåfvad andes strid, och de må så mycket
hellre blifva hörde af oss, som hans trogne hjelpare i denna
strid voro mestadels våre landsmän.
Hvilka betänkligheter Lidners moraliska hållningslöshet
än må hafva väckt hos allvarlige och vittre läsaie, så egde
hans sångmö en beundrande krets, hvars tillgifvenhet deraf
föga minskades. I Lidners skaldskap fanns någonting, som
på det qvinliga sinnet öfvade en omotståndlig tjuskraft.
Atterbom intygar att i hans ungdom funnos öfverallt i
bygderna läsarinnor, som liknade den Lidona, om hvilken
Franzén sjunger:
— — — så mången månskensnatt
Med Lidner i sin band hon satt
Och gret förtjust och drömde vaken.
Ty egde Lidners skaldmö nog litet af manlig
sjelfbehersk-ning, så egde hon nästan ett öfverflöd på ömma och rörande
känslor. Frihetskänslan och patriotismen hade mestadels
förklingat från hennes lyra, då den ännu egde ömma och
rörande toner för kärleken i situationer, sådana som Abelards
och Eloisas, Romeos och Julias, Rustans och Sulmas, och
det fauns en art af kärlek, den samma soin ban förherrligat
i Spastaras moderliga sjelfuppoffring, i Medeas moderliga
qval. för hvilken lyran ännu egde en sträng, sedan den i
öfligt gaf ifrån sig blott brustna och rasslande ljud. Kom
dertill den föreställningen att Lidner var, såsom han sjelf
tydligen lät förstå, mycket olycklig och äfven förföljd, så
kan man lätt tänka sig i hvilken fängslande, vemodsfull dager
bilden skulle framstå af den unge skalden, som "likt
tålamodet vid en graf" prisade himlen i sin smärta och sjöng:
Då han ej guld och anor gaf,
Gaf ban mig lyran och ett hjerta.
Sjelf var Lidner väl medveten om denna sympati, och
med den brist på sjelfkänsla, ban mer och mer röjer, var
han icke heller sen att begagna sig deraf. "Det sköna släg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
