Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
hafva kraftigt befrämjat gudens dyrkan bland menniskorna.
Redan den omständigheten att kolossen var bildad af guld
och elfenben och att sjelfva tronstolen, såsom Pausanias säger,
strålade i brokig vexling af guld, marmor, ebenholz och
elfenben, hvarigenom verket erbjöd allt för mycket lockande
för barbarernes rofgirighet, utesluter dock förhoppningen att
någonting kunde återstå af stöden. Chryselephantinen var
dessutom en mera kostbar än varaktig teknik: till följd af
fuktigheten i Altis var man ifrån början nödsakad att genom
rör indrifva olivolja i bilden för att hindra materialet att
kasta sig. En ständig skötsel blef således nödvändig och
öfverläts af eleerne som en hedersbefattning åt Pheidias
familj; den vidrnagthölls ännu på Pausanias tid. Då man
läser dennes utförliga beskrifning af den rikedom på plastiska
och målade prydnader, som Pheidias och hans broder, målaren
Panainos, slösat på detta storverk, de tjugufyra bevingade
segergudinnorna kring stolens fötter, de tjugunio figurer, som
voro stälda på stafvarne mellan stolfötterna, de gyllene
relieferna, som kantade plinten under stolen, kunde man ändock
tänka att något af allt detta gömt sig i gruset på
tempel-golfvet. Detta är nu reugjordt, man ser framför stället de
svarta golfstenarne omgifna af hvit marmorkant, alldeles som
Pausanias beskrifver det, och på stället, der guldstoden stått,
ser man två stenbjelkar, hvilka uppburo plinten, men detta är
allt. Det bestyrker, hvad man ock tror sig veta ur
byzantinsk källa, att detta Pheidias mästarstycke icke gått
undergången till möte här, utan bortförts af kejsar Theodosius
till Konstantinopel, der det till intet gjorts vid någon
eldsvåda.
Af Olympias yppersta verk återstår således intet, men
man får väl icke heller göra sig för stora förhoppningar om
det, som kan finnas uti Altis. Med de gamles skildringar i
bogen kunde visserligen Winckelmann drömma sig en bel
återuppståndelse ur gruset på den gamla festplatsen, men dessa
drömmar måste vi väl låta fara. Vid olympiadernas
fortgång hade under platanerna i lunden uppvuxit en hel stad
af tempel, altaren och grafvårdar, och deromkring en befolk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>