Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
tillerkännas någon större näringskraft än en annan; att
salpeter ined vatten framkallar köld och verkar kylande och är
i alla hetsiga sjukdomar, såsom alla läkare veta, det
förnätn-i, sta botemedlet, hvarföre man om detsamma svårligen kan
säga annat, än att det kyler bort säden, och hvad salt i
allmänhet vidkommer, så visar bibliska historien — likasom
många af förf. citerade ställen i bibeln — att salt användes
till att ödelägga städer och land, men ej till att göra land
fruktbart. Allt hvad man pratat om salt och salpeter såsom
nyttiga för vexterna är "idel lögn", beroende på oriktiga
försök, såsom många andra landtmannaförsök, "hvarmed man
tagit sig i kladden."
Den andra och den väldigare motståndaren till de
framstälda åsigterna om orsaken till jordens fruktbarhet var den
frejdade metallurgie och farmacie professorn i Upsala Johan
Gottschalk Wallerius. Han hade kommit till den åsigt, att
vattnet icke verkade såsom vehikel att tillföra vexterna deras
jordiska beståndsdelar, utan att vattnet var vexternas enda
verkliga näringsmedel, i det detsamma under
vegetationsprocessen förvandlades till jord. Denna lära utvecklade han först
i åtskilliga akademiska disputationer redan 1750 och de
följande åren och grundade på densamma det första
följdriktigt genomförda system i jordbrukskemin, hvilket kom i
största anseende öfverallt i verlden. Men innan vi något
närmare kunna skärskåda denna lära, är det nödigt att för
tidsföljdens skuld först beröra några föregående jordbruksteorier
och skrifter.
Den åsigt nämligen, att de genom vattnet vexterna
tillförda mineraliska ämnena vore att betraktas såsom
vextnä-ring, föranledde den föreställning, att de ensamt för sig voro
tillräckliga att underhålla vextlifvet och att jorden i sitt
naturliga skick innehöll alla materiella vilkor för ständig
fruktbarhet. Det var den engelske trädgårdsmästaren Yetliro Tull,
som genom sin 1733 utgifna skrift, Horschoing husbaudry, blef
upphofsman till denna äfventyrliga lära: allt berodde på
jord-monens fina fördelning, således på dess flitiga mekaniska
bearbetning. Det är ur den s. k. finjorden, som vexterna hemta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
