Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
ter, men innehåller åkerjordarterna förenade med ett oljigt
llogiston, d. v. s. brännbart ämne, som är orsaken till den
mörka färgen och detonationen med salpeter. Skarpa salter
och syror, äfven koksall, äro skadliga för vextligheten, om
de utgöra mera än 1/800 af åkerjorden, äfven alkaliska salter
utmatta jorden värre än bränd kalk.
Bergman slutar sin berömda afhandling med att yrka
på kemiska analysers anställande på olika åkerjordarter:
jemför man sammansättningen af feta och magra, fruktbara och
ofruktbara jordmoner, så finner man lätt, huru man bör bringa
de utmagrade till ny fruktbarhet — livarvid man först bör
afhjelpa hufvudfelet, sedan böta de andra småningom och
ingalunda försmå de fysikaliska förbättringsmedel, som af
omständigheterna kunna vara påkallade. Den kemiska
analysen, ehuru hittills föga använd och af jordbrukaren föga känd,
säger han, är dock högst nödvändig för att fullkomna och
utbilda åkerbruket, detta ädlaste och äldsta yrke, men som
alltsedan Columellas tider knappt kan sägas hafva gjort
några anmärkningsvärda framsteg, utan alltid blifvit sig lik,
11emedan konsten förlorat vetenskapen ur sigte.11
Genom Bergmans undersökning voro vexternas
mineraliska beståndsdelar inledda på god väg att komma till sin
fulla rätt igen. Hade man följt den fingervisning, som
undersökningen onekligen erbjöd, skulle man sannolikt icke
behöft ett trefjerdedels sekel, innan deras betydelse för
vegetationen blifvit fullständigt uppfattad; men endast alltför
mot-sträfvigt ville man inse, att just de bland vexternas
beståndsdelar, som minst tycktes öfverensstämma med deras natur,
voro för deras lifsverksamhet de vigtigaste eller åtminstone
sådane, som företrädesvis borde vid kulturen tillföras dem.
Jordbrukskemin gick en annan väg: hon arbetade sig in i
den s. k. humusteorins föreställningssätt, som hade sin
grund just i den motsatta uppfattningen, eller att lika
frambringar lika; endast den jord, som härstammar från förgångna
vext- och djurgenerationer, kan frambringa nya sådana. Denna
åsigt erhöll i-slutet af förra seklet ett vigtigt stöd i den
minnesvärda upptäckt, att vexterna ega förmåga att i solljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
