Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
endast lios hemtamda djur och kultiverade vexter, kunna erhålla
en sådan utsträckning, att derigenom icke allenast nya artev
skulle uppstå, utan småningom äfven representanter för nya
genera, familjer, ordningar och klasser, så är det likväl i sjelfva
verket omöjligt att ur den korta tiderymd, under hvilken den
naturhistoriska vetenskapen kunnat insamla fullständigare och
mera pålitliga data, anföra afgörande och slående bevis einot
möjligheten af en arts förändring till ett annat species, och är
svårigheten i detta afseende så mycket större, som åtminstone i
några fall en fråga kan uppstå, hvad den ena eller den andra
egentligen förstår med begreppet af en art; men det är
åtminstone lika säkert att icke heller någon anhängare af den
Darwinska läran kan framte ett enda exempel derpå, att en gås t.
ex. förvandlat sig till en höna, en ko eller åsna till en häst, en
apa till en menniska eller något annat dylikt fall. Vi skola
likväl afhålla oss ifrån alla anmärkningar tills vi varit i tillfälle
att framställa åtminstone hufvuddragen af den Darwinska läran.
Såsom hufvudorsaken till djur- och vextarternas utveckling
från lägre till högre eller mera utbildade former, har Darwin
egentligen icke, såsom hans företrädare, angifvit den direkta
inflytelsen af några yttre naturförhållanden, hvarken under den
närvarande tiden eller under de föregående geologiska perioderna,
emedan dessa enligt hans åsigt endast verka medelbart, utan
ban söker grunden till denna utveckling nästan uteslutande i
sådana individuella afvikelsers utbildning genom tusendetal
generationer, hvilka under rådande förhållanden på något sätt
betrygga artens tillvaro och fortkomst. Han fäster nemligen
uppmärksamheten på det förhållande i naturen att i hvarje land,
ja t. o. m. på hvarje liten fläck af jordytan endast ett visst
antal individer af vext- och djurriket kunna förekomma, emedan
ett större antal skulle sakna utrymme eller näring, och att
således derföre en strid fortfarande måste äga rum icke allenast
emellan skilda arter, utan äfven emellan individerna af samma
art om deras tillvaro. Hvarje art skulle nemligen, ihändelse ej
någonting motverkade dess förökande, inom en jemförelsevis
ganska kort tiderymd räkna ett ofantligt antal individer ocli
pllena vara i stånd att befolka hela jordytan. Darwin anför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
