Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
planets allmänna ännu i dag gällande fysiska förhållanden,
hvilka det närmast åligger mig att utlägga. Min afsigt är
nemligen att i största möjliga korthet behandla de geologiska
fenomener, hvilka tillhöra den s. k. postpliocena eller glaciala
formationsgruppen, och de fysiska hypoteser, som blifvit
uppställda till förklaring af möjligheten för dessa fenomeners
inträffande.
Det är en allmänt bekant sak, att de fasta
beståndsdelarne af jordklotets yta eller rättare sagdt det af oss kända
tunna, genom afsvalning hårdnade skal, som omgifver den
egentliga i smält glödhett tillstånd befintliga jordmassan, icke
är något homogent ämne, utan utgöres af olikartade, på
hvarandra successivt aflagrade hvarf, hvilka bestämdt kunna
urskiljas från hvarandra, dels genom sina olika mineraliska
beståndsdelar, dels genom qvarlefvor af de särskilda djur- och
vextarter, som i dem förekomma inbäddade. Likväl indelar
man dessa s. k. bergarter uti tvenne helt och hållet skilda
slag: plutoniska eller eruptiva och neptuniska eller
sedimentära. De förra äro antingen delar af den först stelnade
jordskorpan eller ock utgöra massor, som i smält form blifvit
utur jordens inre uppträngda genom remnor i det hårdnade
skalet och de derofvanpå afsatta senare lagren samt sedan
stel-"nat. De utgöra derföre så väl grundvalen för de öfriga
bergarterna, som äfven de högst belägna ibland dessa.
Bergsryggar äro i allmänhet icke annat än stelnade vallar af de
genom remnorne frampressade ämnen, blandade med fragmenter
af de hvarf, hvari remnorna uppstått, ehuru det ock stundom
händt att remnan icke sträckt sig genom de yttersta lagren
och dessa sålunda endast blifvit upplyftade, men icke
genombrutne. Betrakte vi jordytans bergshöjder i stort, finne vi
att dessa remnor på det östra halfklotet gått hufvudsakligen
i vester och öster (alltifrån Asturiska bergen och Pyreneerna
ända till Jablonnoi och Stanovoi krebet) med undantag af
Ural och Skandinaviens fjäll i dess nordligare del, hvilka
likasom de på det vestliga halfklotet hafva sin sträckning i
norr och söder. De sedimentära eller neptuniska bergarterna
äro åter sådana, som afsatt sig antingen genom kristallisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
