Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101)
andra. Deremot ges det en annan, osynlig orsak, som
möjligen kunde förändra dygnets längd, nemligen jordens
efterhand skeende afkylning och dermed förenade sammandragning
eller förminskning af dess volym. Då den i rotationen
inneboende så kallade lefvande kraften måste förblifva densamma
som förut, under det att molekylerna beskrifva allt trängre
kretsar, måste jordens afkylning hafva till följd en ökad
rotations hastighet, således en.minskning af dygnets längd. Men
enligt en af Laplace gjord ungefärlig beräkning är äfven
denna verkan så obetydlig, att den på 2000 år ej kunnat
förändra dygnets längd om sekund.
Utom dessa teoretiska undersökningar har man i de från
forntiden bevarade uppgifterna om solförmörkelser ett
empiriskt eller, så att säga, historiskt medel att konstatera en
möjlig förändring af dygnets längd, ett medel, hvars
tillförlitlighet hufvudsakligen beror af den fulländning, som månteorin
eller den på attraktionslagen grundade kännedomen om
denna himlakropps rörelser efterhand vunnit. En total
solförmörkelse är i allmänhet synlig inom ett högst inskränkt område,
vanligen ett bälte af några få mils bredd. En liten vridning
af jorden skulle ha till följd, att månens skugga passerade
öfver helt andra trakter. Beräkningen af de gamla
solförmörkelserna skulle derföre icke kunna öfverensstämma med de i
verkligheten observerade, om jordens rotation vore
underkastad en förändring, som dervid ej blifvit tagen i betraktande.
Af den noggrannhet, hvarmed teorin förmådde framställa
dessa förmörkelser, ansåg sig Laplace, som först anställde
dylika beräkningar, kunna draga den slutsats, att dygnets längd
ej förändrat sig om - J0- sekund allt sedan Hipparchs tider.
Med detta resultat hade man hitills åtnöjt sig och
sålunda vant sig vid den tanken, att jorden roterade i
verldsrymden med en hastighet, som kunde anses oföränderlig. Men,
såsom redan nämndes, har frågan nyligen åter blifvit
upptagen af Delaunay och utgör nu ett intressant diskussionsämne
för dagen. Genom mångåriga och vidlyftiga undersökningar
om månens bana, har han härledt ett värde för den sekulära
accelerationen af dess medelrörelse, som jernfördt med upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
