Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
ment inbäddade tappspetsarne, som S. antog vara de
perci-pierande elementerne, härigenom skulle komma att stå så
nära hvarandra som möjligt. Ju mindre tappspetsarnes
diameter vore och ju flere som rymmas på den plats retina-bilden
intager, desto mera i detalj bör ju denna bild uppfattas. S.
mätte derföre tappspetsarne och fann dem vara 0,ouu6 mm. i
diameter.
Samtidigt leddes Prof. Hensen i Kiel genom sina mera
teoretiska undersökningar till den åsigt, att man i stället för
den hittills såsom grund för beräkningen af retinas
percep-tionsförmåga laggda diametern af tappkropparne (tappens
inre del) borde taga den af tappstafvarne. I anseende till dessa
sednares vida mindre diameter, skulle härigenom ett
passli-gare anatomiskt substrat för små bilder erhållas.
För bedömmandet af finheten uti uppfattningen måste
likväl utom antalet af de på en gifven yta befintliga känsliga
punkterne, afseende äfven fästas på den percipierande ytans
känslolösa ställen, på luckorne mellan de känsliga elementerne.
Att vi genom vana och rörelse af ögat lätt förbise dylika
luckor, kan med afseende å den erfarenhet vi hafva om
Ma-riotte’s blinda fläck ej betviflas. Weber och Volckmak hafva
äfven genom sina försök fastställt att två punkter sinsemellan
åtminstone måste hafva en distans motsvarande diametern af
ett känsligt element i retina, för att kunna uppfattas såsom
skiljda. Med fästadt afseende på ögats minimala rörelser vid
fixering, kan det derföre ej vara tvifvel underkastadt, att ju
ej Henseks antagande, att tappspetsarne och ej tappkropparne
äro de percipierande elementerne, erbjuder en fördel vid
beräkningen af synskärpan. Emot ett dylikt antagande
uppresa sig likväl äfven grundade betänkligheter. De
percipierande elementernes inre och yttre delar visa väsendtliga
fysiologiska olikheter. Isynnerhet är detta lätt att konstatera
hos stafvarne, der, såsom Krause först påpekat, äfven i
alldeles friskt tillstånd en skarp begränsningslinie existerar
mellan den inre och yttre delen. Det tyckes t. o. m. som om
en kittsubstans låge mellan båda. Mot kemiska reagentier
visa de dessutom ett olika förhållande, likasom också den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
