Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
punkt, åt hvilken jordens rörelse är riglad, i nedra
kulmina-tionen omkring kl. 6 e. m., men deremot i öfra
kulminatio-nen kl. 6 f. m., d. v. s. den intager då för hvarje ort på
jorden sitt högsta läge öfver horizonten. Supponera vi nu en
meteorsvärm, begåfvad med en viss hastighet, som passeras
af jorden, så inser man lätt, att meteorerna måste synas
tätast i den rigtningen, som jorden beskrifver, och således
måste deras antal uppnå ett maximum inemot kl. 6 f. m. eller
vid kulminationstiden för jordbanans tangeutialpunkt.
Schiaparelli anställer nu några beräkningar med tillhjelp af de af
Coulyier-Gravjer funna medelvärden och kommer till den
slutsats, att stjernfallens medelhastighet är omkring 1.447
gånger större än jordens. Denna hastighet motsvarar i det
närmaste den så kallade paraboliska: en kropp, som beskrifver
en parabolisk bana kring solen, rör sig nemligen med 1.414
gånger större hastighet än jordens, då han befinner sig på
samma afstånd från solen som jorden, såsom fallet är vid en
passage af jorden genom en meteorsvärm. Den sålunda
funna paraboliska hastigheten utgör hufvudresultatet för
Schiapa-rellis första bref.
Vi antaga numera såsom utgångspunkt för vidare
spekulationer följande satser: meteorerna röra sig kring solen i
mer eller mindre glesa svärmar, strömmar eller, om man så
vill, ringar: då de mötas af jorden, synas de som stjernfall,
som i allmänhet gå ut ifrån vissa divergenspunkter. Dessa
punkter äro oregelbundet fördelade öfver hela himmeln och
således hafva äfven meteorsvärmarnas banor de mest olika
lägen i anseende till jordbanan. Meteorernas hastighet
motsvarar i allmänhet den paraboliska. Huru skola dessa
omständigheter kunna förklaras?
Betrakta vi planetsystemets konstruktion, så fästa vi oss
genast vid vissa allmänna grunddrag: alla planeter röra sig
från vest till ost, banorna hafva en obetydlig lutning mot
ekliptikan och äro dessutom i det närmaste cirkelformiga,
axelrullningen pågår i samma ofvannämnda rigtning. Tillochmed
satelliternas banor med undantag af Uranus-systemet visa
samma drag. Detta så att säga uniforma och i högsta grad sta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
