Just som solen gick upp i ett dansande sken,
då lyfte Johan Krylbom ur sängen sina ben,
och han stod på sitt golv som en hedningagud,
en Apollo med blaggarn till skrud.
Då hörde han en vind som i skorstenen hven,
och det tonade ljuvligt i oxelgren,
och han öppnade fönstret på darrande ten
och förnam att den vinden var len.
O du oxelvind
vid Krylboms grind,
du sjunger om en vårfru med rägnstänk på kind.
Hon har stått vid mitt fönster i natt då jag sov.
Jag vill sjunga med dig hennes lov.
Jag vill kläda mig skön som till högtid och vår,
jag vill följa i snön hennes sirliga spår,
där hon flytt som en hind från sitt nattliga traj
till den blommande djurgården Maj.
Liksom orgtramparn hastar att häva sin bälg,
då han hör hur i tornet det ringer till hälg,
under ärones portar av hassel och sälg
vill jag skynda att slå min revelj.
Stå stilla, vind,
hvid varje grind!
Allt blekt ungt honkött skall blomma om kind,
allt rödt ungt blod hos hustrur och mör
sjunga med i en susande kör.
Och vinden den flög som en duva mot norr,
den sjöng som Noaks duva: Må jorden bli torr!
Och Krylbom gick med som en vårfruprofet,
som en lustig gesäll och poet.
Han var sedd ibland färdmän som Komtillmåtta krog,
han var sedd vid det gömdaste torpet i skog,
där en vildgåsfjäder från gården han tog,
medan orren i täpphörnet slog.
Blås upp, du vind,
och fyll din kind,
tills du växer till en storm som slår vandrarn döv och blind,
tills du fyller med påskrök och jordrök hvar dal,
som allt Israel rykte för Baal!
När solen gått ner under oxelgren,
då stod Krylbom, klädd i blaggarn, i sin kammare allen,
och hans anlete brann av bebådelsens dag
som den ängelen Gabriels drag.
Då var himmelen klar, och vindstråken hven,
och oxelfiolen ljöd smäktande len,
och Venus såg in med en getblick som sken,
då den föll på Krylboms ben.
Kom vaka, vind,
vid Krylboms grind
och sjung den gamla visan om jungfru Rosalind!
Jag vill sova i natt, som en vårnatt jag sov
och i drömmen gret hennes lov.
