Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per flyg till fasornas land, av Hans Bertram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vet, var och när man skall finna vatten. Ovisshet skulle snart
slita upp nerverna, obönhörligen leda till vansinne. Jag
dissekerar möjligheten av ett kommande vansinne och finner den
enda möjliga utvägen: tillbaka till flygmaskinen. Där finns det
vatten, de sista literna i motorns kylare.
Vi människobarn ha behov av en stark vilja för att kämpa
oss igenom, för att arbeta oss fram genom all smuts, och trots
all styrka skulle vi aldrig vinna framgång, om vi inte ständigt
hade det föresatta målet för ögonen.
Vi ha då vi vända tillbaka till flygmaskinen varit sju dagar
i öknen, de sista dagarna nakna och barfota, med sargade
kroppar och fötter, betäckta med variga sår. Varje steg på de små
vassa stenarna eller det knivskarpa gräset är en plåga, — och
ändå blevo vi inte vansinniga, just därför att vi hade ett mål,
— kylaren på flygmaskinsmotorn.
Vi göra helt om för att gå tillbaka till flygmaskinen, denna
den mest fruktansvärda av alla vägar. Långt från stranden
måste vi in i landet. Jag ryser för varje vik. överallt tycker
man sig se krokodiler.
Under de varmaste middagstimmarna sitta vi slött hopkrupna
mellan klipporna. Då, — ett buller! Steg? Nej, språng. Mellan
buskarna sitter en känguru, inte 10 m. från oss.
Tänker jag på djurets kött? Nej, men jag vill ha blodet!
Pistolen är laddad. Ett skott. Med stora hopp försvinner djuret
utan att ha träffats, och jag sitter stirrande, tjutande av smärta
och förskräckelse. Jag hade inte kraft att hålla emot bakslaget
vid skottet. Pistolen slår upp ett djupt sår tätt under högra
ögat. Är ögat förlorat ? Vid tanken på detta förskräckliga
kommer ett stort lugn över mig, endast Klausmann skriker till vilt.
Sedan se vi, att såret är ofarligt. Och så kommer en enkel
tanke: »Man skulle ju lätt kunna göra slut på plågorna.» —
Uttalar någon dessa fruktansvärda ord? Förskräckt-* se vi
på varandra. Blott ett par sekunder varar det. Sedan rusar
jag upp. Jag slungar pistolen långt ut i havet.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
