Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per flyg till fasornas land, av Hans Bertram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag har ofta senare gjort mig föebråelser över att ha kastat
bort vårt enda vapen. Men i dag, i en bekväm liggstol, kan man
så lätt kritisera. Med alla krafter, med goda nerver och
järnhård vilja tror jag ändå inte, att vi skulle ha kunnat genomleva
denna fruktansvärda tid på 53 dagar med frestelsen till en
snabb död i fickan.
Och vi marschera, krypa vidare, — i timtal. Redan efter en
kort stund äro benen sönderrivna, kroppen sönderskuren.
Flugorna sitta i hundratal i de variga såren.
Natten kommer. Utmlattade söka vi efter ett läger. Så snart
solen går ned, är det bittert kallt. Här finns det bara klippor
och sand. Vi måste försöka skydda oss på något sätt mot
kölden.
Och nu kommer den hemskaste natten i vårt liv, natten, som
nästan gjorde oss vansinniga.
För att finna skydd mot kölden komma vi på den tanken
att gräva ett hål i sanden, lägga oss däri och täcka över med
sand, d v. s. vi miåste begrava oss själva. Till en början ger
sanden en känsla av värme, kroppen är helt betäckt med sand,
endast ansiktet sticker upp ur denna grav, och över det ha vi
täckt halsduken och tropikhjälmen.
Men en fruktansvärd sak: en arm kan inte täckas över med
sand. När vi med högra handen hade kastat sand över ben
och kropp, var det inte möjligt att få denna arm under
sanden, — och på denna oskyddade arm sitta moskiter i tusental.
Vansinnigt. Kroppen orörlig i graven under sandmassorna.
Högra armen sticker upp. Moskitemas hemska surrande och
dessa plågoandars smärtsamma bett.
I timmar hålla vi ut i dessa kval. Vi måste invänta
morgonen. Minuterna gå. På sömn är inte att tänka. Sedan förlora vi
kontrollen över våra nerver. Vi kasta sanden av oss, hoppa upp
och springa omkring, skrikande, slående vilt omkring oss för
att fördriva moskitsvärmarna. Mlen det är omöjligt. Djuren
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
