Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ensam över Atlanten, av Kurt Björkvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och verkligen kom jag inte några fingerbredder uppåt. Sedan
var det stopp igen. Maskinen kändes död, rodren voro lösa
och flaxiga. Jag höll tungan rätt i mun och stirrade oavvänt
på blindinstrumenten. Hastighetsmätaren stod fastklistrad
strax under hundrastrecket. Gir- och tvärlutningsmätaren stod
orörlig, med någon liten reaktion, horisonten gungade litet. Jag
väntade på vad som skulle komma. Väntade en timme.
Dimman skingrades något, och när jag tittade utåt stöttorna
såg jag något kusligt. Isen låg decimetertjock kring stöttorna!
Ett nytt moln gjorde resten, sakta och motvilligt lade sig
maskinen i spin. Sikten var just då ingen alls,
hastighetsmätaren var alltjämt igenfrusen, men »horisonten» ställde sig på
tvären, och då förstod jag vad klockan var slagen. Jag doppade
nosen, drog av motorn och väntade.
När motorn slutade dåna efter mer1 än ett dygns jämn
gång hunno mina öron inte med. Det fortsatte att brusa och
dåna i dem. Sedan tyckte jag mig höra ett forsande, plaskande
ljud och trodde ett ögonblick att det var havet jag hörde.
Precisionshöj dmätaren snurrade raskt som en klocka som blivit
tokig och skenar.
Men spinnen blev aldrig någon fullt utvecklad spin. Trots
nedisningen och fartförlusten skötte Bellancan sig på ett sätt
som vida mer än bara hedrade sitt namn som ett av världens
mest stabila plan. Hon rätade upp sig själv och fortsatte ned
i glidflykt på rak kurs.
Jag lät henne gå, värmde motorn litet försiktigt ett par
gånger och iakttog höjdmätaren och blindflyginstrumenten
noga. Om dimman låg ända ned till vattnet, kunde jag ju
annars faktiskt sitta och dyka rakt ned i sjön med ett belåtet
grin! Höjdmätaren kikade på nedåt. Jag fortsatte under skarp
utkik rakt ned i det ogenomträngliga vita. Så fort det
mörknade därnere måste jag redan vara på väg uppåt igen, och att
ta upp ett spinfärdigt plan är nästintill detsamma som att
lyfta sig själv i håret. Jag värmde motorn med korta gaspå-
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
