Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ensam över Atlanten, av Kurt Björkvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komma över molnen och upp i luftlager, där isbildningen var
utesluten, skulle mycket vara vunnet med det.
Det var lönlöst. Jag stirrade på höjdmätaren, men den steg
inte en meter. Jag hade för mycket is på vingarna;
extratyng-den var för stor, och lyftkraften för dålig. Jag måste
fortsätta i planflykt på 104 grader.
Motorn dånade och sjöng jämnt och obekymrat. Jag
pumpade upp mer bensin, så snart den vänstra falltanken var
körd till hälften. Var gång måste jag switcha
förgasarled-ningen över till höger vingtank, switcha pumpen till
belly-tanken och bellytanken till vingtanken. När jag pumpat
färdigt, switchade jag förgasaren över från höger till vänster
vingtank igen, ty man kan inte tanka och flyga på samma
behållare.
Nu började jag tycka att klockan gick långsamt, förfärligt
långsamt. Timme efter timme singlade molntrasorna förbi
rutorna akteröver. Av själva Atlanten fick jag se minst under
hela flygningen! Moln, snöglopp, mera moln, mera snöglopp.
Visarna kröp sakta runt på klockorna. 13 timmar till Irland,
om jag inte råkat ur kursen. Jag misstänkte starkt att jag
gjort det. Någon avdriftsbestämning var omöjlig att göra utan
instrument, den skulle varit svår nog också med instrument.
Och mina försök till dead-reckoning fick jag göra i huvudet.
På ren instinkt korrigerade jag kursen söderpå. Detta kunde
aldrig vara vägen till Irland. Möjligen Island. Eller Grönland,
eller polarregionerna i allmänhet.
Det fanns bara en sak att göra — fortsätta. Någonstans
måste jag komma fram, om motorn höll. Och den dundrade
troget på. Propellern hade jag för länge sedan slutat att
försöka övertala.
13 timmar — var det inte snart? Jo, om jag inte tappat
kursen.
Så kom jag in i dimma, tät så att jag inte såg vingstöttorna.
Jag måste uppåt om det fanns någon möjlighet. Jag försökte,
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
