Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ensam över Atlanten, av Kurt Björkvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanvettig avdrift för vinden kunde inte heller ha förekommit.
Men inte kom jag rätt som jag skulle!
Det började redan skymma — jag flög österut och dagen
blev därför kortare. Några kraftiga regnbälten med stark
sydlig vind och mycket låga moln föranledde mig att
ytterligare korrigera kursen söderut. Ännu såg jag inte land.
Av radion hade jag ingen nytta. Den bara smattrade,
skrällde, small och skrek. Radiokompassen vågade jag inte lita på.
Nu började också motorn säga ifrån att han sjöng på sista
versen. Några hostningar och ett ryck genom flygkroppen
kommo som en första varning. Jag var för sömnig för att
reagera. Det kom ju inte precis oväntat, och ännu höll sig
varvet uppe i 2300. Det var ingenting att göra åt saken annat
än att han fick gå så länge han rådde: sedan fick jag sätta
maskinen i sjön så varligt som möjligt, flyta på tankarna och
vänta tills någon båt hittade mig. Det var inte stor utsikt
att det skulle bli så snart, båda Atlantrouterna ginga ganska
långt på sidan om min kompasskurs, den ena nordligt, den
andra sydligt. Men jag var faktiskt så osäker på min position
att jag inte kunde göra några beräkningar av lämplig
kursändring. Jag fick hoppas på turen. Proviant hade jag, men
intet livbälte. Jag började göra mig i ordning för slutet. När
jag lämpade provianten akteröver råkade jag troligen peta
till radiokopplingen, ty sedan blev det tyst i lurarna.
Sjön var grov, och jag hade ingen erfarenhet av att sätta en
maskin i vattnet. Det enda jag förstod var att maskinen skulle
komma att ställa sig på nosen till följd av motorns tyngd så
snart jag nått vattenytan.
Jag försökte hålla utkik efter någon båt. Att leta efter land
var inte stor idé i skymningen. Jag såg fullt av båtar, upplysta
och gästvänliga. Men jag visste, att det var mina ögon som
lurade mig.
Motorn blev skralare och skralare. Gnistor sprakade
nedifrån avgasrören. Ingen cylinder var död, men stundtals
bör
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
