Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ensam över Atlanten, av Kurt Björkvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jade gången hacka, orytmiskt och kusligt. Han föreföll mycket
het, ett tag tyckte jag att jag såg cylindrarna glöda. Sedan
tog han upp sig igen och knallade på riktigt hyggligt en stund.
»Anfallen» kommo igen, tätare och tätare.
Jag höll envist kursen 104 grader med korrigering för
avdrift. Land måste komma snart. En halvtimme till kröp fram
men inget land i sikte. Bara mörker storm och någonstans
nedanför — vatten. Ingenting mer.
Plötsligt dök ljus upp för mig igen. Jag brydde mig inte om
det, jag hade sett så många tusen dylika på sista timmen att
jag inte längre reagerade. Det var först när detta ljus ime
försvann då jag blinkade, som jag blev uppmärksam. Jag gned
ögonen och fann att ljuset var kvar.
Vad kunde det vara? En fyr?
Jag höll ned mot det. Nej, det var en båt. En mindre bät
Alltså måste jag vara nära en kust. Skulle jag ta risken och
fortsätta en stund till?
Jag lyssnade på motorn. Nej, han sade ifrån att nu orkade
han inte mer. Cylindrarna voro brunvarma, oljan rök om dem,
och ett av avgasrören (det fanns två stycken, ett längs
vardera sidan av kroppen) hade troligen bränts sönder och lossnat
ty gnistorna sprutade som en fyrvetkerisol om flygkroppen
Jag vågade inte låta den hållas många minuter till. Jag måste
sätta maskinen i sjön så nära båten som möjligt, sedan jag
varskott dem om vad jag tänkte göra.
Jag höll ned på båten och flög två varv runt den på låg
höjd. Landningsstrålkastarna voro bortmonterade, men jag
blinkade med navigationsljusen på vingspetsarna och hoppades
att de skulle förstå ombord vad jag menade. Jag tyckte jag
såg folk på däck som vinkade, men jag var inte säker på det.
Andra varvet jag flög runt förstod jag, att jag inte längre
hade några minuter på mig. Motorn puttrade och högg som
en gammal utombordsdito. Jag måste hålla båten så kärt som
möjligt och antingen lägga mig tvärsöver stäven eller gå förbi
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
