Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När Nobile räddades, av Einar Lundborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
belagda områden och nästan utmed hela kusten glaciärer med
sina branta och spruckna blågröna slutväggar.
Då Chefen och Jacobsson från Flat Hook togo kurs direkt
på Verlegen Hook följde jag i stället i nätheten av
kustlinje, då jag nämligen denna väg hade större
landningsmöjlig-heter än raka vägen, som styckvis bestod av öppet vatten. Ju
längre vi kommo österut mot Hinlopensundet, ju mera tätnade
isen, och då det sålunda kunde göra detsamma vare sig man
flög över land eller is och vare sig man hade en sjö- eller
land-maskin, så slöt jag mig åter till patrullen.
Sedan Jacobsson med en tvär vänstersväng lämnat oss andra
över norra delen av Hinlopensundet, fortsatte Chefen och jag,
som överenskommet var, vidare öster ut. Och nu låg
Nordostlandet framför oss som en jättestor, uppåt jämnt avrundad
isplatå med en krans norrut av höga, spetsiga, tältformade berg
mellan djupt inskurna vikar, alla täckta med fast is.
Jag nästan glömde bort mitt ärende denna natt för det vilda
och storslagna i skådespelet. Klockan visade bort mot n, men
ändock stod solen högt på himlen. De många sälarna skyndade
sig att försvinna i sina hål, då jag ibland dök ned mot isen
för att se efter hur den kunde te sig ur landningssynpunkt.
Isbjörnsspår, stora runda märken — synliga kilometerlångt bort
— gingo från sälhål till sälhål. Säkert skaffade sig isnallarna
rikliga skrovmål på säl litet varstans härute. Och bort mot
Kap Wrede och Kap Plåten syntes som långa, raka streck den
norska hundslädesexpeditionens spår i isen. Den stora
ödsligheten var alltså inte så alldeles blottad på spår efter liv, som
man föreställt sig.
Så lämnade vi själva kusten med kurs på Broch- och
Foyn-öarna. Is och is så långt ögat nådde. Inte en jämn isyta där
man skulle kunna färdas fram med en släde eller en bil —
det verkade mera som en av en jättestenkross söndermald
isöken. Här och var syntes en liten kanal eller sjö dock
otillräcklig för landning. Och ehuru Foyn och Broch dock voro
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
