Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När Nobile räddades, av Einar Lundborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi, och spänningen var oerhörd. Men naturligtvis, ungefär 15
till 20 meter från isbarriären och ett säkert misslyckande, lyfte
min kära Fokker — och väl i luften skötte de 450
hästkrafterna i Jupitermotorn om att det fort bar högre och högre upp.
Jag lade till en tvär helomsväng och under det vi höjde oss
mer och mer över de hoptornade packismassorna och de
kvarvarande fem männen, svävade Fokkern väster ut mot säkrare
och lugnare marker. Visserligen kunde jag inte samtala med
Schyberg, men då och då vände jag mig om och nickade åt
honom och svaret blev en glad nick tillbaka. Vi voro båda ense
om att allt överträffade våra innerligaste drömmar.
Generalen ville gärna se sig om, men då han inte hade någon
huvudbonad, och varken Schyberg eller jag kunde avstå våra
flyghuvor, fingo vi honom slutligen att krypa ned, eftersom
det inte kunde vara nyttigt att sitta barhuvad i den kalla
temperaturen och det starka luftdraget. För att generalen
emellertid skulle få någonting som skydd mot kylan, virade löjtnant
Schyberg sin präktiga scarf till en turban om hans huvud.
Närmare och närmare kommo vi Foyn och kusten — nu låg
den fasta isen invid de många kapen redan under oss. Vi
passerade själva fastlandet, några mil söder om Nordkap, och se!
— där nere lågo våra Hansor förtöjda vid en iskant i
Ryssfjorden och där fanns ett landningsmärke för mig på ett
snöfält på Ryssön — —
Efter en kort sväng över landningsfältet landade jag och
körde med maskinen bort till den del av fältet, som låg
närmast de förtöjda Hansorna. Chefen, Christell, Jacobsson och
Rosensvärd kommo nu plumsande i snön i riktning mot
Fokkern. Det sades inte många ord, men kamraternas
handtryckningar voro mig ett fullgott bevis för att alla kände detsamma
som jag.
Den första, som hoppade ur maskinen var Titina, och hon
gjorde sig genast bekant med Chefen och de övriga kamraterna.
Generalen lyftes ur maskinen och bars på Fokkerns spanarstol
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
