Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater på irrande planet, av Antoine de Saint Exupery
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Anderna väl utforskats och tekniken för linjeflyget
över dem fastställts, anförtrodde Mermoz denna sträcka åt
sin kamrat Guillaumet, och beredde sig att utforska natten.
Det var ännu inte ordnat med någon belysning vid
flygstationerna, och landningsfälten utmärktes för Mermoz i nattens
mörker endast av tre bensineldar.
Han redde sig med dem och öppnade linjen.
Sedan han kuvat natten, försökte Mlermoz med havet. Och
1931 flögs posten för första gången på fyra dagar från
Toulouse till Buenos Ayres. På återfärden fick Mermoz
olje-läckage mitt på Sydatlanten över ett upprört hav. Ett fartyg
räddade honom, posten och besättningen.
Så erövrade Mermoz sanden, fjällen, natten och havet. Mer
än en gång hade dessa element varit nära att sluka honom. Men
när han återvände, var det alltid för att ge sig ut på nya
färder.
Efter tolv års arbete hände det slutligen en gång, när han
flög över Sydatlanten, att han i ett kort meddelande
tillkännagav, att han tappat den högra motorn. Sedan blev det tyst.
Nyheten tycktes inte alls oroande, och ändå började alla
radiostationerna från Paris till Buenos Ayres att ängsligt vaka.
Ty om tio minuters försening inte har den minsta betydelse
i vardagslivet så får den i postflyget en hotfull innebörd.
Denna döda tid gömmer på en ännu okänd händelse. Obetydlig
eller olycksdiger men i varje fall redan fullbordad, ödet har
uttalat sin dom, och denna dom är definitiv: en järnnäve har
skonsamt låtit flygplanet gå ner på havet eller slagit det i
spillror. Men utslaget meddelas inte till dem som vänta.
Vem av oss har inte känt detta hopp, som hastigt blir allt
svagare, denna tystnad, som förvärras med varje minut som
en elakartad sjukdom ? Vi hoppas, men så gå timmarna och det
drar ut på tiden. Slutligen måste vi förstå, att våra kamrater
T14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
