Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater på irrande planet, av Antoine de Saint Exupery
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig mer skola återvända, att de vila i Sydatlanten, vars
himmel de så ofta genomplöjt. Det var tydligt, att Mermoz
hade dragit sig tillbaka mitt i sitt arbete liksom en
skörde-arbetare, som efter att ha bundit sina kärvar ordentligt, lägger
sig att vila på fältet.
När en kamrat dör på det sättet, tycks hans död vara en
tilldragelse, som hör till yrket, och den smärtar en kanske
till att börja med inte på samma sätt som döden under andra
omständigheter. Han är visserligen borta, vår kamrat, han har
startat på den sista etappen, men vi känna inte saknaden av
honom så häftigt, som vi skulle sakna brödet för dagen.
Vi äro vana vid, att det dröjer länge mellan
sammanträffandena. Ty de äro strödda över världen, våra kamrater på
linjen, från Paris till Santiago de Chile, isolerade som
vaktposter, som aldrig få tala med varandra. Det skall vara en
slump, som på något ställe sammanför de kringströdda
medlemmarna i den stora kretsen. I Casablanca, Dakar eller Buenos
Ayres återtar man en kväll vid kafébordet ett samtal, som
avbrutits av åratals tystnad, och återupplivar gamla minnen.
Sedan far man åter åt olika håll. Jorden verkar på det viset
både ödslig och rik på hemlighetsfulla trädgårdar, undangömda
och svårtillgängliga, till vilka vårt arbete emellertid alltid förr
eller senare återför oss. Livet må skilja oss från kamraterna,
hindra oss att tänka så mycket på dem, men de finnas där
ändå någonstans, tysta och bortglömda, men så mycket mer
trofasta. Och om våra vägar korsas, dunka de oss
glädjestrålande i ryggen. Ja, nog ha vi fått lära oss att vänta...
Men efter någon tid blir det klart för oss, att vi aldrig mer
skola få höra vår kamrats glada skratt, att vi för alltid
utestängts från denna trädgård. Då börjar vår verkliga sorg, som
är en smula bitter men inte alls hj ärtslitande.
Ingenting kan någonsin fylla tomrummet efter en förlorad
kamrat. Vi kunna inte själva skapa gamla kamrater. Ingenting
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
