Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater på irrande planet, av Antoine de Saint Exupery
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därom vittna också, Guillaumet, de minnen, som jag här
skall framlägga.
Du har blivit borta under en resa över Anderna och inte
låtit höra av dig på femtio timmar. Jag återvände nerifrån
Patagoniska trädgården och stötte samman med piloten Deley
i Mendoza. Båda två genomletade vi med flygmaskin undei
fem dagar denna anhopning av berg men utan att finna
någonting. Våra två maskiner voro inte alls tillräckliga. Det tycktes
oss, som om hundra eskadrar under hundra år ej skulle kunnat
genomforska detta jättemassiv, vars högsta bergskedjor kommo
upp till sju tusen meter. Vi hade förlorat allt hopp. Till och
med smugglarna, banditer, som begå brott för chansen att
vinna fem francs, nekade oss sin medverkan vid
räddnings-expeditioner upp på bergskedjans utlöpare: »Vi skulle riskera
livet där», sade de oss. »Anderna om vintern släpper inte ifrån
sig människorna levande.» När Deley eller jag landade i
Santiago, tillrådde oss även de chilenska tjänstemännen att uppge
våra efterforskningar. »Det är vinter. Även om er kamrat har
överlevt fallet, så har han inte överlevt natten. När natten
överraskar en människa däruppe, förvandlar den henne till is.»
Och när jag åter smög mig in mellan Andernas gigantiska
murar och pelare, föreföll det mig, att det inte längre var för
att söka dig utan för att vaka över din döda kropp, omgiven
av tystnaden i en katedral av snö.
Slutligen hände det den sjunde dagen, när jag mellan två
resor satt och åt lunch i en restaurant i Mendoza, att en man
slängde upp dörren och ropade (det behövdes bara två ord):
— Guillaumet... lever!
Och alla människorna där togo varandra i famn, fast de inte
kände varandra.
Tio minuter senare lyfte jag åter med två mekaniker, Lefebre
och Abri, ombord. Fyrtio minuter senare landade jag på en
väg, där jag Gud vet hur, känt igen en vagn, som förde dig
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
