Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater på irrande planet, av Antoine de Saint Exupery
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till en plats, Gud vet vilken, på San Raphaèlkusten, Det blev
ett glatt återseende; alla gräto vi och höllo på att krama sönder
dig i våra armar. Du var levande, återuppstånden, du hade
gjort ett under med dig själv. Det var då som du uttryckte,
och det var dina första begripliga ord, en beundransvärd
mänsklig stolthet: »Vad jag nu har gjort, det försäkrar jag
dig, hade ett djur aldrig kunnat göra.»
Senare berättade du för oss om olyckan.
En storm, som på fyrtioåtta timmar ryckte upp ett fem
meter djupt snötäcke på den chilenska sluttningen av Anderna,
hade alldeles täppt till himlen, och amerikanarna i Pan-Air
gjorde helt om. Men du lyfte i alla fall för att försöka finna
en spricka i himlen. Du upptäckte den en smula längre åt
söder, denna fälla, och nu satte du kurs på Argentina,
flygande på sex tusen femhundra meters höjd ovanför molnen, som
endast nådde sex tusen meter, och genom vilka de höga
bergskammarna stuoko upp.
Nedåtgående luftströmmar ge ibland piloten en egendomlig
vanmaktskänsla. Motorn arbetar, men man sjunker. Man styr
uppåt för att bibehålla flyghöjden, men maskinen går
långsammare och verkar slapp: man sjunker fortfarande. Man
lossar på tyglarna av fruktan för en alltför skarp stigning, man
viker ur kursen- till höger eller vänster för att utnyttja
motståndet hos en bergskam, som tar emot vindarna som en
språngbräda, men man sjunker alltjämt. Hela himlen tycks sjunka.
Man känner sig drabbad av en kosmisk olyckshändelse. Det
finns inte längre någon räddning. Man söker förgäves vända
om för att återfinna de zoner, där luften bar upp maskinen
som en fast och massiv pelare. Men här finns det inte längre
någon pelare. Allt faller sönder, och i den allmänna
upplösningen glider man ner mot molnet, som konturlöst stiger, stiger
upp till maskinen och sluter sig om den.
»Jag var nära att ge upp», sade du, »men ännu var jag
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
