Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bolivar — luftens vagabond, av Albin Ahrenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fall ute med mig till slut! Det sista jag sett var några
skogsbe-vuxna skär rätt fram, en ögonblicklig landning skulle betyda
krossning mot berget, till vänster hade jag sett en stor ö med
skog och ett par hundra meter till höger om mig, där var det
hemskaste av allt —■ öppna havet och jag hade landmaskin.
Blixtsnabbt jagade tankarna genom huvudet: utan kompass i
snötjockan, vad betyder det? Ut över havet kanske? Förr eller
senare skulle jag tappa herraväldet över maskinen utan
instrument som jag var, den skulle gå i spin, det iskalla vattnet
skulle slå ihop över mig om några ögonblick skulle kylan hava
förlamat mig och sedan — slutet. Jag kunde störta alldeles
intill iskanten och ändå icke kunna taga mig dit, ty i tjockan
kunde jag lika gärna ha simmat från land som till, tjockan
var ogenomtränglig. Nej, hellre då lemlästas på isen eller fast
mark än den säkra döden i vattnet. Alltså ifrån med gasen
och så på huvudet nedåt i det vita. Jag hade höj dmätare, men
en sådan, där skillnaden mellan o och 50 meter knappast är
märkbar. Sakta började jag taga hem i spaken för att flacka
ut glidbanan... jag bör vara nästan nere nu... skall det
verkligen lyckas... men nu, gode Gud, något jättelikt svart
förmörkar det vita... jag är på väg rätt in i ett berg... spaken
i magen och full gas... ett jättehopp och grantopparna rassla
mot skidorna... sedan ser jag ingenting mer, allt är åter vitt.
Ögonblicket var hemskt, så hemskt att jag icke vågar göra om
försöket. Kanske det i alla fall blott är en lokal snöby av ringa
varaktighet, kanske skall jag snart vara igenom den, åtminstone
få se en skymt av terrängen under. Bäst att fortsätta, stiga så
mycket som möjligt, så att jag har luft under mig när den
fruktade spin’en kommer.
250 meter, 300... och nu... jag känner en kväljande
sam-mansnörning av strupen... motorn börjar arbeta tungt... det
känns som skulle jag sväva fri från maskinen... jag har
tappat farten... fram med spaken och ned, ned med näsan,
nedåt. .. men försent, jag känner redan sugningen, runt, runt
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
