Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bolivar — luftens vagabond, av Albin Ahrenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snurrar jag... en redlös, blind flinga som de andra i detta vita
helvete...
Men nej, icke fullt redlös... ännu! Gas från motorn tar
bråkdelen av en sekund, att lägga alla roder neutrala tar lika
lång tid... skall hon stoppa... Ja... jag har henne i handen
igen... känner vid den hastiga upprätningen att jag trycks hårt
mot stolen och så rusa vidare. Men vart? Ät vilket håll?
Nu börjar en hemsk lek, kattens lek med råttan, där jag är
råttan, som vet lekens ändalykt, men ändå i det längsta
försöker undvika den. Ny stigning... spin igen... nu är det
alldeles svart under mig vid upprätningen... måste således vara
alldeles nere i trädtopparna eller kanske är det havet. ..
Höjdmätaren kan jag icke se mer, skymningen övergår mer
och mer till nattmörker... inte ljus. .. ingenting...
Svetten rinner i strömmar längs kroppen, flyghätta och
glasögon har jag för länge sedan kastat och snön piskar
obarmhärtigt in i ögonen som förtvivlade stirra ut i den vita
svepningen, ögon som icke se...
Ångesten stiger kväljande upp inom mig... något viskar:
»Ge efter, arbeta icke mer emot, slutet kan blott bli ett, ge
dig...» Nej... nej... icke ännu, inte än... Å, Gud... gör mig
fri från dessa iskalla lemmar och pressa mitt bröst som i ett
skruvstäd med sitt isgrepp... blott icke panik... icke panik...
kväljningarna stegras... nu får jag kräkas... gudskelov... det
lättade —- så länge...
En tanke mal och mal: huru länge skall det dröja innan snön
täppt till luftintaget till förgasaren och jag får motorstopp?...
huru länge ?... huru länge... Gråten sammansnör strupen...
är det paniken?... nej, jag vill icke gråta... vill icke.
Det går som en våldsam stöt igenom mig, ty nu... började
icke motom hosta? Jo, mycket riktigt, varvantalet minskar
mer och mer, dånet från motom blir svagare och svagare för
att till sist upphöra med ett par svaga pluttrande.
Äntligen! Automatisk för jag spaken framåt och lägger
ma
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
