Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sandviks flygning till Kapstaden, av Gösta Andrée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
knivar för att genom elefantgräset hugga ut en startbana av
maskinens dubbla bredd och av lämplig längd. Banans riktning
bestämdes med hänsyn till vinden. Men tyvärr fingo vi inte
mycken glädje av detta arbete, som tog hela dagen i anspråk,
ty när jag på morgonen kom ned för att begagna mig av den
improviserade startbanan, hade den kitsliga och rätt kraftiga
vinden vänt sig i rät vinkel mot densamma. Det fanns ingen
möjlighet för mig att lätta, utan jag hamnade vid ett försök
i det snärjande gräset vid sidan om banan. Följden blev att
karlarna måste gripa sig an på nytt och hugga ut en annan
passage, vinkelrät mot den förra. Sedan jag sett över motorn
och surrat maskinen för natten, vandrade jag tillbaka med
kapten Maitland för att tillbringa den återstående delen av
dagen i hans bostad och stanna där över natten. Det blev en
ganska egendomlig kväll, några oförgätliga timmar som jag
fick tillbringa i sällskap med denne eremit. Visserligen
upprullade han icke för mig alla faserna i sitt innehållsrika liv,
han förteg säkert åtskilliga, men det han berättade var mer
än nog för att väcka intresse och hålla mig i spänning. Han
hade tjänstgjort som officer i engelska armén och med
utmärkelse deltagit i världskriget på olika fronter, innan han
av någon hemlighetsfull anledning, som jag dock drog mig för
att efterforska, kommit att söka den isolerade förtroendepost
som jaktkontrollant han nu innhaft under åtskilliga år. Av
vissa tecken att döma torde det ha varit någon
hjärteangelägen-het i en eller annan form, som föranlett honom att dra sig
undan från människornas sällskap och tillbringa sina
återstående dagar, åtminstone så länge han ansågs duglig för
tjänsten, som eremit ute i de afrikanska ödemarkerna. Han var nu
en fyrtiofemårsman och yttrade icke minsta lust att återvända
till civilisationen och dess mera omväxlande
levnadsförhållanden. Han förklarade rentut att han ingalunda fann tillvaron
tryckande och enformig eller tyckte tiden gick för långsamt.
Åtminstone ville han inte inför mig förråda något ditåt, lika
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
