Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första divisionen, av Alvar Zacke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stålberg tänkte blixtsnabbt. Han kände sig fruktansvärt
maktlös, ty utan radio — varken han dier de tävlande förarna
hade någon signalist ombord under denna flygning — hade han
ingen möjlighet att med ögonblicklig verkan avbryta andra
divisionens anfall. Första man i denna division skulle anfalla inom
15 sekunder.
Och därnere, på blott några tiotal meters avstånd från
mål-pyramiden, låg fallskärmshopparen — sannolikt mer eller
mindre skadad!
Omedelbart intill bombfältet låg ett mindre fält, på vilket
man möjligen hade en chans på tio att landa en 65:3. Lika
snabbt som tanken formade sig beslutet i Stålbergs hjärna. Han
drog av gasen och lade 48:an i en halsbrytande skarp
ving-glidning ned mot det lilla fältet.
Inte för intet hade överste Stålberg närmare 25 år som
aktiv flygare bakom sig, med otaliga »utelandningar» och
åtskilliga rena nödlandningar både med och utan haveri. Han
lade allt sitt kunnande, all sin kallblodighet i denna landning
på den enda lilla fläck i närheten av bombfältet, där han
möjligen skulle kunna få ned kärran oskadd och med utsikt att
hinna fram och hjälpa flygkamraten därute i bombregnet. Han
reflekterade inte över, varför han gjorde så — han ägnade inte
en tanke åt de risker han tog för egen del. En av hans pojkar
var i nöd därnere, och det var hans självklara plikt att försöka
rädda honom.
48:an sjönk som en amerikansk expresshiss. Marken kom
närmare och närmare — men det lilla gärdet såg inte mycket
större ut för det! Stålberg bet ihop tänderna och beredde sig
på en ground-loop ifall rullbanan skulle visa sig för kort. Han
höll kvar kärran i vingglidningen ända tills vänstra vingspetsen
föreföll snudda vid de höga starrgrästuvorna vid fältgränsen.
Tillbaka med skevning och sidoroder — hjulen svepte över ett
taggtrådsstängsel med kanske någon decimeter till godo — där
kom marken — en perfekt trepunktslandning! I nästa
ögon
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
