Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30 sekunder över Tokio, av Ted W. Lawson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljudet från mina motorer. Våra hjulblock drogos bort, och
då jag lossade på bromsarna gjorde vi fart framåt. Jag
kunde känna vinden suga tag i vingarna. Vi kommo farligt nära
relingen, men jag bromsade i tid och fick vänsterhjulet
tillbaka på den vita linjen och tog upp farten. Hornets däck lyftes
våldsamt. Det yrde av skum ikring oss.
Jag kände aldrig att vi lyfte. Ena ögonblicket rusade slutet
av Hornets flygdäck emot oss med skräckinjagande fart; i
nästa bråkdel av en sekund såg jag snabbt ned på vad som
varit en vit linje och det var vatten. Det blev ingen sättning
i planet och ingen stöt mot luften. Jag bara fortsatte i däckets
nivå och susade iväg framför det stora fartyget, som gjort
sitt bästa att föra oss till Japans utkant.
Jag ökade höjden en aning och lutade mig instinktivt
framåt för att dra upp flapsen. Till min häpnad insåg jag, att de
inte voro fällda. Jag hade startat utan att använda dem.
Jag svängde runt som Doolittle gjort och de andra före mig,
kom in över de nio återstående planen på däck, fick min
bäring och fortsatte — med hopp om, att de andra skulle
starta snart och Hornet — gud signe henne — kunde komma
iväg i tid.
Det hade inte gjorts upp om något rendez-vous annat än
vid slutet av vårt uppdrag. De som startade tidigare kunde
inte vänta över fartyget för att bilda formation ty det skulle
slukat för mycket bränsle för de första planen. Detta skulle
vara en soloraid där det gällde att slå till och fly — varje
plan för sig. Och med odds som fortfarande syntes hopplösa.
Då vi väl voro på väg, började vi omedelbart att fylla på
vingtankarna med reservbränslet. Vi började med den stora
tanken. Jag visste allt som behövdes om våra
Wrightmoto-rers aptit, men det var fortfarande nedslående att veta, att
de slukat ungefär åtta av våra femgallonstankar under
uppvärmningen och starten. Fyrtio dyrbara gallons borta, innan
vi kommit iväg.
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
