Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30 sekunder över Tokio, av Ted W. Lawson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manöverorganen voro vingliga vid denna hastighet. Ingen hade
lust att säga någonting. Vi voro upptagna med att tänka.
Flygvädret var bra — utomordentligt bra.
Plötsligt singlade ett stort föremål förbi vår vänstervinge.
Jag hajade till av skrämsel, men upptäckte att det var en
femgallonsdunk, som slängts ut av ett plan framför mig. Jag
kunde se två plan och Thatcher sade, att han kunde se två
bakom oss. Dunken skulle ha fått oss att störta, om den
träffat en av propellrarna. Vilken antiklimax skulle det inte
ha varit!
En och en halv timme efter det vi startat fingo vi syn på
ett stort japanskt handelsfartyg. Det låg på cirka tre miles håll
vänster om oss, där vi flögo vidare strax ovanför vågorna.
— Låt oss släppa en på den! sade Davenport i telefonen.
— Ja, låt oss det! sade någon annan. Jag lät dem prata.
Jag hade bättre användning för bomberna. .
— Okay, sade McClure, men jag slår vad om att den där
gossen skickar långa radiomeddelanden till Tokio om oss.
Det var det enda skepp vi sågo under vägen in, men ingen
tvivlade på, att hela japanska kusten visste, att vi voro på väg.
Vår första reservtank var nu förbrukad, och vi voro på
god väg att konsumera de övriga. Vi brummade vidare och
väntade varje minut att upptäcka några flygplan, men vi sågo
inga. Jag provade återigen kanontornet och det fungerade. Jag
hade tillräckligt med reservkraft. Men det var krångligt att
sätta i gång det, ty reservströmmen måste kopplas på i
förar-rummet. Jag kunde inte se Thatcher bak i planet, så det måste
ordnas per telefon. Reservkraften skulle räcka så kort tid, att
tornet fick användas endast sparsamt. Endast under strid hade
jag råd att ge det vridkraft.
Vi fortsatte och efter två eller tre timmar börjades jag bli
trött. Jag var vältränad, men med vår låga höjd och långsamma
fart var det hårt arbete att flyga maskinen. Jag anropade
Clever, som låg i förpiken på bombfällarplatsen, och bad
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
