Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30 sekunder över Tokio, av Ted W. Lawson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom vår genomskinliga nos och försvann bakom metallen,
som hindrade vår insyn. Det andra V:et av japanska plan
gjorde nu likadant, men strax innan jag förlorade dem ur
sikte, svängde Zeron till vänster och började dyka mot oss.
Jag knäppte på telefonen samtidigt som Thatcher. — Jag såg
honom! sade han.
Jag kände mig lättad, tills jag åter kom att tänka på tornet.
Jag bad Thatcher säga till när han ville ha kraft till tornet.
Fem eller sex eviga sekunder släpade förbi. Sedan frågade
jag Thatcher, om han ville ha tornet i funktion nu.
—■ Nej, vänta ett tag! sade han.
Jag såg för min inre blick, hur den där Zeron dök mot var
stjärt under kanon- och kulspruteeld. Jag anropade åter
Thatcher. Det kom inget svar. Jag trodde, att de blivit något
krångel med telefonen, och att Thatcher kanske just då skrek
i en döv mikrofon, att han behövde kraft till tornet. Jag var
nära att slå på den på vinst och förlust, då Thatcher åter
hördes.
— Jag vet inte vad som hände med honom! sade han. Jag
kan inte se honom längre! Jag tror att han återvänt till
formationen.
Vi gledo vidare. Vi flögo över hustaken till några
småstäder, och jag började bli orolig. Tjugo minuter var den tid
vi beräknat att använda på vägen till Tokio från det ställe,
där vi kommit in över Japan. Nu hade vi varit över land i
nära trettio minuter, och ännu syntes inte staden. Jag såg en
ganska stor stad åt vänster och intalade mig, att om det skulle
bli så illa, att vi inte kunde hitta Tokio, så skulle jag
återvända dit och åtminstone åstadkomma en smula skada.
Men just som vi lyfte över en höjd och snuddade vid tornet
till ännu ett tempel, upptäckte vi framför oss Tokioviken, blank
som en spegel.
Den lyste i middagssolen och såg lika gränslös ut som en
ocean. Jag gick ner på femton fots höjd, medan McClure
kon
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
