Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30 sekunder över Tokio, av Ted W. Lawson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såg ordentligt på honom. Han hade skurit sig illa på en del
ställen, men det tycktes inte vara så farligt.
Jag gick bort till Clever. Han låg i sanden på händerna och
knäna med huvudet hängande mellan armarna. Han kröp inte,
och han kunde inte tala. Då vågorna slogo in flöto de runt
honom på någon decimeters djup, och sedan drogo de sig tillbaka
igen, så att hans knän och händer sjönko ännu litet ner i
sanden. Då vattnet omgav honom hörde man hur blodet droppade
från hans ansikte och huvud ner i vattnet.
Jag försökte lyfta upp Clever. Slutligen tumlade vi båda upp
på stranden. Han gick några steg och föll sedan åter på
händerna och knäna. Han stönade inte ens. Jag vände mig om och
tittade efter, om ingen kunde hjälpa mig med honom, och där
kom Thatcher gående upp ur vattnet.
Thatcher hade ett blödande sår i huvudet, men han tycktes
vara all right.
Vi samlades nu alla på stranden intill där Clever låg på
händerna och knäna och blödde fruktansvärt. Det var mycket
mörkt nu, och regnet blev ännu värre. Jag försökte tänka klart,
men allt jag kunde göra var att stöna. Davenport började åter
skrika Hallå! Thatcher, McClure och jag ropade på honom. Jag
antar, att det var oljudet som väckte Clever, för han såg upp,
som om han inte kände igen någon av oss. Han kämpade sig
upp på fötter, försökte gå och föll åter på alla fyra.
Jag beslöt, att vi skulle göra upp eld. Jag var ifrån vettet.
Jag kunde tydligt se i mitt omtöcknade sinne hundratals torra
och fina vedklabbar liggande överallt på stranden. En eld skulle
vara det bästa för oss, sade jag. Vi darrade alla. En liten
bergknalle höjde sig fyra eller fem fot över sanden långt uppe på
stranden. Jag tyckte, att jag samlade ihop de fyrkantiga, torra
klabbarna och staplade upp dem mot stenen och tände elden.
Vi måste ha legat där i regnet under en halvtimme och
försökt tala. Sedan såg jag, fortfarande som i en dröm, hur
Thatcher gjorde en underlig sak. Han var den ende som räddat sin
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
