Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30 sekunder över Tokio, av Ted W. Lawson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omedvetet räckte upp handen till munnen och kände på den.
Underläppen hade kluvits och fallit ned över mungiporna.
Skinnet hängde löst och slängde. Mina överkäkständer voro inslagna.
Jag stoppade in båda tummarna i munnen och försökte draga
tänderna rätt igen. De böjdes ut och brötos av. Jag gjorde
likadant med underkäkständerna och de lossnade också och med
dem följde ett stycke av underkäken.
Jag stod där i regnet med handen full av tänder och försökte
tänka. Sedan släppte jag smörjan på stranden. Jag antar, att
jag var alldeles omtöcknad, för jag minns hur jag sade till
mig själv, att jag nu var tvungen att gå till en tandläkare.
Av något skäl som jag inte kan förklara, började jag gå
utmed stranden. Jag visste inte vart jag gick. Efter en stund
hörde jag någon bakom mig, och då jag såg mig om, var det
Dlavenport som kom fram till mig.
Vii sade ingenting. Han tog mitt huvud i händerna och höll
det tillbaka, så att han kunde se bättre. Jag försökte tala om
för honom hur glad jag var över att se honom, men han sade:
■— Herre gud! Du är ju alldeles sönderslagen. Hela ditt ansikte
är intryckt!
Det han sade betydde ingenting. Jag såg, att blodet rann
nedför hans panna. Jag frågade honom grumligt om han var illa
skadad.
— Jag tror det, sade Davenport. Jag vet inte!
Att tala med varandra och se varandra tycktes föra oss
närmare mot fullständigt medvetaande, och vi började båda stöna,
där vi stodo bredvid varandra i regnet.
Sedan gick Davenport bort från mig och började ropa: —
Hallå, hallå! Jag kunde inte förstå det, och jag antar, att han
inte förstod själv varför han gjorde det.
Jag vände mig om, och där funnos två män på stranden. Jag
kunde höra ännu en ute i vattnet. Jag gick fram till den
närmaste. Det var McClure. Han var omtöcknad och stönade. Jag
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
