Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örnungen, av Harald Victorin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Stopp — ska vi släpa med oss hela maskin? Vi måste
oppför dalsidan. Jan vadade ut till midjan i drivorna.
Försvann i den virvlande snön efter tio, kanske tolv meter. Där
han försvunnit skymtade en plåtklädd balk. Det knakade i
Bångs ryggmuskler när han med en knyck vräkte upp ett
skrotlager på ryggen, som Jan inte skulle orkat rubba.
— Synd å behöva lämna så mycket, mumlade han. Klev ut i
snön — försvann spårlöst på huvudet ner i en skreva
lämnande efter sig ett eko av smällande, skramlande, gnisslande
metalldelar.
Under bergväggen låg de sönderslitna resterna av Fantomet
kvar. Snömassorna steg — de mörka spillrorna tycktes
långsamt sjunka i de vita drivorna. När de arbetade sig uppför
ravinens motsatta sida hörde de genom stormens vinande
motordån. Kom — försvann, kom — försvann på nytt. En
flygare som sökte ett försvunnet byte.
Jan hade osvikligt fört dem rätt på störtningsplatsen. Men
flygaren? Kanske han irrade någonstans ute i den förblindande
snön med sin hemlighet —.De började söka, gräva. Jan var
på väg att uppge hoppet, när han fick bärlinoma till
fallskärmen om foten. Ur den mjuka drivan lyftes en mjuk kropp
— han levde. De arbetade vidare under tystnad. Såg livet
vända åter i det bleka ansiktet, ögonen öppnas och
svår-modigt söka från den ene till den andre.
— Jag är Jan Nord. Svenska flygvapnet. Hur är det med er?
— Nord? örnungen! Få se, pojke. — Och Bång! Så var
ödet nådigt mot mig ändå till slut. Mannens kinder flammade
röda av upphetsning, ögonen glänste, när de svepte om honom
fallskärmen bättre.
— Om de åtminstone skickat en läkare och inte oss två, som
varit med och jagat, hetsat —
— Åh, pojke, vi hade kungligt roligt åt er, tills de andra,
vem de nu är, kom emellan. När ni jagade, roade det oss bara,
bror och mig. Han tystnade, drog tungt efter andan.
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
