Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska flygarbragder - 1940 Åke Sundqvist — Gösta Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på ett flygfält, som låg endast något tiotal minuters flygtid
från kollisionsplatsen. Här visste han, att ambulans- och
brand-släckningsmateriel fanns till hands.
Sergeant Magnusson frågade — med hänsyn till att han var
den äldre flygaren med cirka 1.600 flygtimmar mot 600 för
Sundquist — om fänrik Sundquist ville fortsätta att flyga, eller
öm han skulle göra det. Sundquist svarade, att han ville
fortsätta. För att Magnusson skulle få bedöma planets
manöverförmåga lät Sundquist honom sätta i dubbelkommandospaken
och känna på planet. Magnusson märkte då, att han från sin
plats hade svårare att föra planet än från den ordinarie
förarplatsen. Han tog därefter bort spaken.
Maskinen ville »vika» sig.
Under flygningen diskuterade de sättet för landningen. Det
stod klart för dem, att den måste utföras med vida större
hastighet än normalt. På grund av vingskadan visade planet nu
tendenser att vilja »vika» sig, så snart hastigheten underskred 170
km. i timmen. Normal landningsfart är annars 100 km. De
beslöto att systematiskt prova sig fram till lägsta möjliga
land-ningshastighet och undersöka, om denna gav dem någon
möjlighet att bromsa in planet inom flygfältet. En landning med
onormal fart skulle under alla förhållanden utsätta hjulstället
för stora påfrestningar.
Flygplanet var — liksom alla moderna maskiner — utrustat
med s. k. vingklaffar, luftbromsar avsedda att när de fälldes
ut minska flygplanets fart. Sundquist och Magnussons plan
gick ut på att om så behövdes göra flera ansättningar till land*
ning för att utröna absolut lägsta landningsfarten. Första
försöket gjordes med motorerna på så lågt varv man vågade, men
utan användande av vingklaffen. Det visade sig omöjligt att
hålla lägre fart än 190—200 km. och försöket avbröts därför.
Andra försöket gjordes med något lägre fart och med halvt
utdragna vingklaffar. Dessa fungerade även på den skadade
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
