Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Vi”, min maskin och jag, av Charles Lindbergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag fick syn på de första ljusen i Paris strax före kl. 10
e. m. eller 5 e. m., New Yorktid, och några minuter senare
kretsade jag över Eiffeltornet på omkring 4,000 fots höjd.
Ljusen vid Le Bourget var fullt synliga, men föreföll ligga
Paris mycket nära. Jag hade fått den uppfattningen, att fältet
låg längre från staden, varför jag fortsatte i nordostlig
riktning ut på landet fyra eller fem miles för att förvissa mig om,
att det inte fanns ett annat fält längre ut som kunde vara
Le Bourget. Därpå vände jag och gick i spiral ned närmare
ljusen. Snart nog kunde jag urskilja långa rader av hangarer.
Viägarna föreföll packade med bilar.
Jag flög en gång över fältet på låg höjd, vände sedan upp
i vinden och landade.
Sedan planet stannat, vände jag det och började köra
tillbaka till ljusen. Hela fältet framför mig var emellertid fyllt
av tusentals människor, som alla sprang mot mitt flygplan.
När de första hunno fram, försökte jag få dem att hålla
resten av folkmassan på avstånd från planet, men tydligen förstod
mig ingen och skulle väl knappast ha kunnat utföra min
begäran, även om han gjort det.
Jag stannade motorn för att hindra propellern att döda
någon och försökte ordna en improviserad vakt åt planet.
Omöjligheten av att omedelbart organisera någonting framstod
tydligt och när delar av flygplanet började bräckas av trycket
från folkmassan, beslöt jag lämna förarhytten för att få bort
folkhopen.
Att tala var omöjligt, intet ord kunde höras i oväsendet, och
efter vad man kunde se brydde ingen sig om att höra på.
Jag började klättra ur förarhytten, men så snart jag stack
foten utom dörren, drogs jag ned resten av vägen utan att
göra någonting själv.
I nära en halv timme var det mig omöjligt att nå marken,
och under denna tid bars jag under jubel omkring inom,
som jag tyckte, ett ganska litet område och åt alla möjliga håll.
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
