Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mitt liv i luften, av Richard Byrd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mottagningen i New York den 15 och 16 februari 1928, att
han och alla de franska flygare, som väntade på oss vid Le
Bourget varit eniga om att vi dels på grund av tjockan icke
skulle ha varit i stånd att landa, dels att vi med visshet skulle
ha dödat människor ifall vi gjort ett försök. Jag fick en
ingivelse, att det varit försynens vilja att kompassnålen
missledde oss i en stor cirkel till den där fyren.
Nu gällde det fatta beslut. Jag måste till varje pris undvika
att döda någon där nere på marken och rädda mina kamrater.
Det enda som stod oss öppet var att åter gå ut över vattnet.
För en lekman torde det vara ganska svårt att riktigt sätta
sig in i vårt läge, där vi handlöst drevos omkring av stormen
i det becksvarta mörkret, genomblöta av regn. Jag undrar
om någon riktigt kan förstå hur påfrestande denna del av vår
flygfärd varit. Vi ägde ingen garanti för att flygplanet skulle
kunna landa oskatt på vattnet, men det fanns heller ingen
utsikt till att företa en säker landning på marken, där vi
ingenting kunde se. Beslutet att vända om tillförsäkrade oss alltså
icke någon ökad trygghet. Det innebar tvärtom, att även om vi
begåvo oss ut över vattnet kunde landningen leda till haveri.
Jag har nämligen aldrig hört att någon landat på vatten i
kolmörker, då han icke kunde se vattnet. Icke ens vid dagens ljus
kunde vi vara säkra på att göra en betryggande nedstigning
med ett så stort flygplan som vårt.
När vi vände om gingo vi alltså rakt mot det ovissa, men
under de omständigheter, som förelågo fanns ingen annan
utväg att rädda besättningens liv och undvika att utsätta
personer under oss för fara. Vi styrde därför mot det fyrtorn vi
sett. Om dimman i trakten däromkring icke var alltför tät,
voro vi tämligen övertygade om att kunna återfinna det. Vi
flögo så lågt, att Noville måste draga upp radioantennen för
att förebygga att den kom i beröring med föremål på marken.
När jag slutligen kunde beräkna att vi voro i närheten av
fyrtornet, bad jag Balchen gå ännu lägre. Han fruktade att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
