Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mitt liv i luften, av Richard Byrd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mod det öde som förestod dem. Om några ögonblick skulle
saken vara avgjord, och in i det sista lydde de stillsamt varje
order. Bensinen var på upphällningen, vi kunde icke vänta tills
den tog slut och tvingade oss att gå ned. Balchen satt vid
rodret, när jag gav order om nedstigning. Vi landade alltså
med full kontroll över flygplanet och med motorerna
arbetande fullkomligt tillfredsställande. Jag tänkte då på att dessa
tre motorer under 42 timmar gjort sina 1.500 varv i minuten
utan att klicka.
Bennett och jag hade ofta funderat över vad som skulle
inträffa om ett stort tremotorplan landade på vattnet och talat
härom med andra. De flesta menade att planet måste kapottera,
andra att flygarna tillika måste lida skada, medan åter andra
ansågo att det borde kunna gå lyckligt. Nu skulle vi få erfara
hur saken verkligen förhöll sig, bortsett från att svårigheterna
ökats på grund av att nedstigningen skedde om natten.
När vi nalkades vattnet voro vi icke i stånd att upptäcka dess
yta. Vi sågo endast blossen framför och under oss. Hjulen
nådde vattenytan, och fastän landningsstället var fastgjort
vid flygkroppen med största tänkbara noggrannhet, skalades
det av, som skuret med en kniv, ett bevis på hur fruktansvärt
vattnets motstånd verkar, när det träffats av ett föremål i
hög fart. Detta var något som ingen kunnat förutse. Sekunden
efter skedde haveriet. Jag antar att jag förlorade medvetandet
ett slag. Jag vet blott att jag fick en häftig stöt i hjärttrakten,
som gjorde att hjärtat under flera månader efteråt slog
oregelbundet. Jag fann mig simmande omkring i vattnet i becksvarta
mörkret medan regnet strömmade ned. Jag hörde Noville ropa
efter mig men för övrigt intet ljud i den märkliga stillhet
som inträtt och som så påfallande bröt av mot surret av de
stora motorerna som under 42 timmar bombarderat våra
trumhinnor med sitt infernaliska oväsen.
Flygplanet fylldes ögonblickligen med vatten. Noville kröp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
