Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Hungersnöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUTTONDE KAPITLET.
Hungersnöd-
Åldrig hade jakten lämnat så klent utbyte som under
de dagar, som följde på begravningen och tungusernas
av-,resa. Polismästaren hade en gång lyckats fånga en liten
ekorre; björnar eller andra större djur undveko alldeles
hans fällor.
Den olycklige mannen hungrade, men han mottog
ingen föda av flyktingarna, utan avsöndrade sig dagligen allt
mera från dem. Ehuru eljest en kraftig, ståtlig man, såg
han nu ut som en åttioårig gubbe, med gul hy, slocknade
blickar och osäker, vacklande gång. Något måste ske, om
han icke skulle omkomma av hunger — men vad?
Jermak visste det icke. Efter sin sons död var han som
bruten, sammansjunken i sig själv; han vandrade, stödd på
en lång käpp, timtals utan mål omkring i den öde nejden
eller satt på sin sons grav och önskade att få vila ut bredvid
honom, förlöst från kvalen i ett liv, som blivit honom
outhärdligt.
Ofta tänkte han, att om han endast någonstädes såge
några grässtrån eller ett grönt blad, skulle han böja sig
ned och som ett betande djur gripa det med tänderna.
Därpå överkom honom en slags feberyrsel. Han såg
framför sig dukade bord, skummande bägare och fyllda
fat, därpå ibland kannibalernas gästabud, där stupade
fiender stekas och förtäras.
Ibland trodde han sig se hungern i förkroppsligad
gestalt framför sig — det enda, levande väsen i denna öken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
