Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Hungersnöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
Han log utan fruktan emot det grå, skugglika spöket —
det kunde gärna få släpa honom bort, det gjorde honom
detsamma.
Därpå kommo åter stunder, då han ville leva till varje
pris. Tekel och Chort kunde vända tillbaka, han fann
kanske ett tillfälle till flykt, kunde uppnå Nischnej-Kolymsk,
d. v. s. komma till människor, och då vore allt väl. Hans
sons ädla handling och död hade gjort honom kvitt med
flyktingarna, han behövde icke vidare taga någon hänsyn
till dem.
För närvarande kunde han knappt gå och måste till
höger stödja sig på gevärskolven, till vänster på käppen —
en bild av det yttersta mänskliga elände.
Han styrde sina steg till Kap Schelagsk. Vägen ledde
mellan avgrunder och snöbetäckta bergshöjder; Jermak kröp
snarare än gick.
Framför honom låg det frusna havet, omgivet av
klippor; den utmattade mannen lutade sig mot en bergvägg
och blickade ut i rymden. Skulle han aldrig få sikte på
ett djur, på något ätbart?
Två skuggor rörde sig framför honom i det osäkra
månskenet. Vad kunde det vara?
Han skärpte sina blickar och över hans läppar trängde
ett genast kvävt jubelrop: renar, två renar!
Nytt liv tycktes strömma genom den plågade mannens
ådror.
Han lade an och sköt — det största av djuren störtade
till marken. Med ett slag hade hans forna kraft återvänt,
han avskar det fällda djurets pulsådror och drack det varma,
framsprutande blodet. Vilken lisa! Aldrig tyckte han sig
förut hava smakat en så utsökt måltid.
Nu var han försörjd för flera dagar. Han släpade det
fällda djuret i hornen hem till kojan och gömde det i snön
för att förtära det så småningom. Han ville ej mera bedja
Emma steka köttet åt honom; han hade beslutit att icke
mottaga den ringaste tjänst vidare av sin omgivning.
Om morgnarna, under det alla ännu sovo, gick han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
