Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sång bland landsmän under en utrikes resa 1795 - Den falske vinguden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
Men inga drufvor våra kullar bära:
Dock bröder! vi må le
Ät dessa narrar, som mot beck och tjära
Sitt bästa vin oss ge.
Skål! för vårt fosterland och för dess flagga,
Som för oss dit igen,
Der friheten, den sanna, haft sin vagga
Och har en fristad än!
DEN FALSKE VINGUDEN.
Uemeles son med Zeus, den sköne, som, medan han drufvan
Kysser i upplyft hand såsom en himmelens skänk,
Kransas med rosor och myrt af en gratie: honom som lefver
Bland de odödlige än, lefver i skaldernas sång,
Tror du dig likna, du ande, som upp ur den ångande kitteln
Stiger, af svartkonst väckt. Svart är den konsten, som gör,
Att hvad näring och lif och kraft och glädje bereda
Skulle, förbyts till förderf, brott och förstöring och död.
Skryter du, dårligt stolt, att Ceres, den ädla dig födde?
Far då, Proserpinas bror, ner i Tartaren som hon.
Säkert din mor med en helvetets gast sig råkat försynda.
Frestare! fast i kristall bjudande ut ett förment
Lifsens vatten, du dig till en ljusens engel förskapar,
Dock förråder dig blå lågan, som tändes deri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
