Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulisten och landtpresten 1840
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.287
LANDTPRESTEN.
Det var ej lånt, det stolta språk lian förde.
Den fria ande, som hans tunga rörde,
Ej i lians öra inblåst var. Ett folk,
Som en sin like väljer till sin tolk,
Betror hans egen tanke, egen tunga,
Ej dem, som visor honom föresjunga.
RABULISTEN.
Hvi fostras icke så hvar bondeson,
Att han kan undgå dessa pennelånP
LANDTPRESTEN.
Ja, att han må frimodigt och dock stilla
Gå fram sin väg, och undfly sken, som villa;
Låt honom få en lykta, som han bär
Och vårdar sjelf, och som hans egen är.
RABULISTEN.
Att tända den, har presten bäst tillfälle.
LANDTPRESTEN.
Guds hus är dock hans rätta läroställe.
RABULISTEN.
Är då ej skolan för hans sanna nit
Ett värdigt föremål?
LANDTPRESTEN.
Må han gå dit,
Att andans embete der äfven föra.
RABULISTEN.
Bokstafven tycks mig till detsamma höra.
LANDTPRESTEN.
Peksticka är dock ej den helga staf,
Som i hans hand den gode Herden gaf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
