Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tron och Förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Som en förlorad son! — till (less det äter
Af nöden drifs till lädren, som förlåter. -
Han hörde mig’ ej mer. [lan gick. Men hör mig’ du,
Som vid din christna tro vill trygga dig ännu.
Du bäfvar för den våg, som nu allt högre stiger,
Och ryter mot det skepp, der C^ristus är om bord.
Ej sedd, är han dock der: du tror det pä hans ord,
Och ropar: «Yi förgås! hjelp. Herre!)) — Men han tiger.
Han sofver. — Nej, var lugn: han uppstår i sin tid,
Och tystar hafvets hot och stillar vädrens strid.
Förnuft! din höga rätt jag ej bestrida ärnar.
Men, «hvi förföljer du mig, Said?)) O, hör
Den milda frågan, som han sjelf dig gör;
Han, mot h vars udd ditt högmod fåfängt spjernar.
Om dig hans klarhet först med blindhet slår,
Du se’n dess högre ljus af honom får.
Han kallar dig, att sjelf hans ord förklara;
Men du, för stolt att hans Apostel vara,
Vill med ditt bloss, som synar jordens bryn,
Det stora verldens ljus slå ned ur skyn.
Mensklighet! förrän du Christen nämndes,
Då din odlingshöjd du redan nått,
I hvad blindhet njöt du lifvets lott,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
