Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diogenes och Sansculotten. (Efter Pfeffel)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIOGENES OCH SÅNSCULOTTEN.
(Efter Pfe/el.}
Uom pä en thron, satt i sin tunna
Naturens frie son, den vise Diogen,
Och gladde sig åt solens sken.
Det märkte en krabat af pöbeln i Athen:
För god republikan, att filosofen unna
Den lilla tysta aftonron.
Med spotskhet i dess väg han ställde sig för dagen,
Plump, som han var, och trasig och hopdragen,
En sansculott till sinne och person.
«Stig undan solen, vän, du har ju hela jorden»,
Säd’ Diogen, <d’ör dig.» Helt vild vid dessa orden
Hot citoyen sin påk och skrek att sta^n gaf dån:
wSkurk! jag är ingen narr, som konung Philips son.
Bort med det huudpalats, der som en best du sitter.»
Så sagdt, sä gjordt, det låg i tusen splitter,
Och hjelten i triumf begaf sig derifrån.
Den vise honom rasa låter:
Och ta’r en spillra opp, och hälft bedröfvad ler
Och säger: väl jag ser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
