Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar. (1832.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
tagit ur någon munklegend. om det icke är
hans egen uppfinning för tillfället.
Sid. 358. Johannes Store.
Store var hans slägtnamn. Magnus är en öfversättning
deraf. Huru han efter Gustaf Trolle blef erkebiskop
i Upsala, men föll i konungens onåd och flydde ur
riket, är allmänt kändt. Hans Svenska Historia är full
icke blott med gamla fabler, utan med en mängd nya,
af honom sjelf uppfunna.
Sid. 359. Maj grefve-heder.
Denna forna sed skall ännu i Dalins tid (D. 3,
p. 137) varit öflig i Sverge. Majgrefven, som kröntes
med blommor, infördes ined ceremoni och hedrades
deri dagen framför alla andra. Om Johann!s Magni
majgrefskap berättar Tegel, D. l, s. 119, att då
konungen red hem ifrån sitt möte med allmogen vid
Upsala, gjorde «Hans Kongl Majestät Doctor Jöns
Archielecturn till Meijengrefve, sättande på honom en
stor blomsterkrans, den han sjelf förde på sig hern.»
Om det skedde för att smickra hans fåfänga, eller för
att göra honom löjlig och föraktlig, är ovisst. Det
ena kunde dock lätt förenas med det andra.
Sid. 369. En häck af idegran.
Detta i Sverge sällsynta trädslag, Taxus Baccata,
växer ännu i dag på Omberg. Se Bohman, s. 41.
Samma sida.
- - Ack! den lyckliges belöning Var Anna
Lilja.
Hon var enka efter riksrådet Erik Hy ni n g, som
hade omkommit i Stockholmska blodbadet 1520. Gudmund
Peder s ön Slätte var be-fallningsman på Stockholms
slott och hade till medtäflare deri tyske öfversten
Staffan Sasse, densamme som af Lybeckarne blifvit
sänd med skepp och manskap till Christina G yl l ens
t j er n as hjelp, då hon försvarade Stockholm emot
Christiern. De rände tillhopa, skrifver Tegel, D. l,
p. 187, så väldeliga, att begges deras hästar ofta
gingo på hasarna och under tiden omkull så, att de
räckte från sig alla fötter, dock på det sista behöll
Gudmund segren och platsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
