Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf i Tyskland. VI. Magdeburgs belägring 1631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öppnar för honom en väg i sitt land, så torde den
djerfve
Ofverraska mig här. Ej detta är stället att
visa.
Hvilken af oss ej mer skall oöfvervinnelig heta.
Antingen bryte vi upp i afton, eller i morgon
Våge en storm. Hvad sägen I, höfdingar?»
Stumme de
stodo.
Blickande snedt på hvarann. Ej någon öppning
i muren Vunnits ännu med allt hvad der
smattrade, smällde och
skälfde.
Plötsligt af Pappenheim utropades: «Sen I, hur lyckan
Nu oss bereder en väg. Det tornet ramlar på
stunden: S vigtande re’n, det står ej emot de kulor,
som komma.» Straxt ett förfärligt dån, som skakade
skogen och marken, Hördes ifrån det ramlande torn.
Dock icke i grafven Föll det och blef en bro för
fienden, såsom han väntat. Sträckt långs muren,
förhöjde det blott den vådliga branten.
«Dock,» skrek hjelten igen och lyfte armen åt höjden,
Medan de två i kors på hans panna sig tecknande
svärden, Som vid hans födelse re’n bebådat den
väldiga krigarn, Sedan försvunna och synliga blott vid
stundande blodbad, Viste sig, rodnande högt -
«dock skola vi upp, om det
gällde
Himmelens eld emot. Ja, sutte det Lutherska
nästet Bundet vid stjernorna än, eröfra det skola
vi, Tilly. Neustads nyss förskansade höjd med mina
Walloner Stormar jag, sjelf den främste.» - «0ch jag,»
skrek Adolf
af Holstein, «Pröfve de värn, som stå vid
Kräckport.» - «Tornct der
borta Oss bedrog med sitt fall; dock frestas
jag,» yttrade Mans-
feld, »Till att mäta dess bredd.» "Nu sågo de
alla på Tilly.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
