Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julie de St. Julien eller Frihetsbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Men allt föråldras,)) sade Fjellman äter, «Och det
som inurknar, måste huggas bort. Att rum rnå lemnas
åt det friska nya.»
«Dock ger det gamla, som får stå i fred, Tills
det förfaller af sig sjelft, en näring Ät det
som. växer i dess ställe upp. Att det försvinner,
som förvissnadt är, Naturen sörjer sjelf,» var
Armands ord.
«Ja, i naturen,» Fjellman gaf till svar:
«Men i ett menskligt samfund handla menskor.
Och måste sjelfve undanrödja det,
Som icke duger mer, och skapa nytt.
Och sker det ej i tid med stilla sans,
Så sker det plötsligt med ett raseri,
Som allt förstör, det friska med det vissna,
Det heliga, som är från himlen kommet,
Med det, som synd och dårskap lagt dertill.»
En blick omkring sig i det öde templet
De kastade härvid, och gingo tyste
Förbi ett altar, der ett crucifix
Låg upp- och nervändt. Att det vända om,
Fru Armand sträckte ut sin hand. Då flög
En fågel derifrån åt hvalfvet opp
Och i ett fönster satte sig och sjöng.
«Hör!» sade hon, «hur glad han helsar ljuset Och
lofvar oss med det en bättre tid. Men sen I, hvarifrån
det ljuset kommer?»
«0m det fick komma i sin renhet ner, Ej stängdt,
ej brutet af ett färgadt glas!» Utlät sig Fjellman. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
