Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emili eller en afton i Lappland. Tredje stunden. Vid bordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
Här, om jag lycklig är, jag ej skall tonen fråga,
Ej söka utom mig mitt värde och min ro, Ej ryktets
genljud mer än egen känsla tro.
Dock Söderns sköna verld ej hel för oss
försvinne! Hebreerna skystod lik, dess bild vid
öknens bryn, Nu höljd i dunkla moln sig skugge för
vårt minne, Nu fladdre för vårt hopp i eldsken opp
till skyn: Att ej vår själ må bli så tom och kall och
öde, Som landet der vi bo, och trögheten, som går,
Böjd under vanans ok, på evigt samma spår, Ej så
förstela oss, att vi, för verlden döde, Ha ingen
känsla qvar för jordens sorg och fröjd.
Jag räds, en längd af år i detta hide dröjd,
Jag blefve björnen lik i lynnet och i minen.
Men du förskönas blott af frosten, lik hermlinen.
Så liflig midt i snön, så skiftande din färg
Med årstiden, som han, du knappt det hopp behöfver,
Att vintern äfven här dock en gång skall gå öfver.
Hel Lappska, trifs du re’n bland drifver blott och
berg.
EMILI.
Nej, äfven jag, min vän, vill hoppas, ständigt
hoppas,
Jag ville det ännu i sjelfva Elysén.
Så skön dess skugga är vid evigt aftonsken,
Jag önskade dit höst, för att se lofven knoppas,
Jag önskade dit natt, för att se dagen gry.
O! jag är re’n förtjust att tänka, hur en ny,
I hast förvandlad verld min väntan skall förvåna,
Då öfver dessa berg omsider solen når,
Och skyndar drifvans flykt för grönskan i dess spår,
Och tvingar natten sjelf att ljusets färgor låna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
