Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Ingierd. I, 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
SJUNDE SCENEN.
FALE BURE. FOLKE JARL.
FOLKE JATIL.
Det var då han! Med möda tvang jag mig,
Att ej på stunden Eriks ättling hylla
Och sluta i min famn min dotterson.
Om jag förut ej trott, hvad i sig sjelft
Otroligt syns, ej trott din höga dygd,
Att se’n med offret af din egen son
Du räddat thronens arfving, du förmått,
Med tyst försakelse, i tretton år,
Den dyra skatten i en öken gömma,
Tills du den säkert kunde ställa fram:
Så skulle jag nu tro min egen syn.
Lik konung Knut, har han dock ännu mer,
Hvad ofta händer, af sin store farfar:
De ädla dragen och det på en gång
Så höga och så milda i sin anblick.
Den lofvar ju i själen samma fägring.
FALE BURE.
Hvad han från späda år har hört af mig Om den af hög
och låg tillbedna kungen, Har genomträngt hans själ
och henne stämt Till tänkesätt hans höga stamfar
värda; Fast han ej vet att det är Eriks blod. Som
lågar på hans kind så lifligt skönt, Och i hans hjerta
slår så högt och ädelt. Jag ville ej, då han i skuggan
dvaldes, I förtid visa, på hvad stormig höjd Hans bana
var bestämd. Det skulle stört Det sköna lugnet af
hans glada oskuld. Som like till det folk, han skall
beskydda, Han bäst har lärt att känna dess behof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
