Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Ingierd. II, 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Kan han ej tvifla; fast jag ej förmått, Ej bort
förhindra, att den helge fadren, Uppmärksam på en
röst så hög, som allmän, I kyrkan ställt ibland dess
helgons tal En kung, som hölls tör helig re’n förut,
I hela riket tillbedd af sist folk.
SVERKER.
Han, från hvars intrång i min faders rätt,
All denna söndring mellan begge folken,
All denna blodskuld öfver kungahusen,
Ali denna brödratvist sitt ursprung har:
Han nu skall tillbes, såsom styrde han,
Från himlen eller kyrkan, hela riket.
Det namn jag hatar mest, det skall jag sjelf*
Åkalla i Guds hus. Ej hemma ens
Får jag åt höjden i en bönesuck
Min själ upplyfta, utan att bli störd
Af en fiendtlig tanke på den man,
Af hvilkens son min fader mördad blef.
VALERIUS.
För sonens brott du äfven fadren afskyr. Du borde dock
med sonen sjelf dig känt Försonad i den stund, då han
dig böd, Att vid hans sida stå, som kronans arfving;
An mer, då vid sin död, att landets frid Med begge
ätternas förening fästa, Han lade sjelf sin makas
hand i din. Så huld, som skön, den unga ägde då,
Hvad hon ännu förtjenar, all din kärlek.
SVERKER.
Hon har den än, ehur’ hon pinar mig Hvar dag och
stund med samma klagan. Tyst! Der kommer hon;
och hennes åsyn blott, Lik sjelfva sorgens, skär
mig in i hjertat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
