Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Ingierd. II, 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
Absolutioner, indulgentier, aflat, Och hvad de allt
rnå heta, likna nog De läkemedel, som den sjuke ej Det
minsta hjelpa, medan läkarn sjelf Mår väl dervid och
apotheket riktas. Skärseldens lågor dämpa de måhända,
Men icke samvetets i tiden re’n Ur sjelfva helvetet
upptända eld.
VALERIUS.
Ej hos en Kain, som nekar först sin skuld
Och se’n förtviflar, då hans broders blod
Åt himlen ropar efter hämnd. Välan!
Då du ej tror på dessa helga nycklar,
Med dem vi himlen öppna eller sluta
Och lösa eller binda kung och slaf:
Så hjelp dig sjelf. Försök att med den makt,
Som du i spiran och i svärdet bär,
Den matk förkrossa och den eld utsläcka,
Som redan göra, efter hvad du sjelf
Bekant, ett helvete inom ditt hjerta.
Försök att med din egen visdoms ord
Bannlysa från din bädd de plågoandar,
Som störa nattens ro för dig. Farväl! (Han
går.)
SVERKER.
Blif qvar, min vän. Förlåt. Det var väl dig,
Du kyrkans man, de flydde nyss. Jag tror, Jag tror
hvad helst du förestafvad Hör!
VALERIUS.
En annan gång, min konung, vill jag höra, Till dess
besinna hvad du yttrat nu. Ehur’ förskräcklig denna
gerning var, Som du, ett vilddjur, ja, en djefvul lik,
På dessa små oskyldiga begick,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
