Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning af A. A. Grafström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXVIII
Hans lefnads bana hade böjt sig, liksom solens gång
under en lång och herrlig sommardag, mot aftonen
allt närmare de nejder, hvarifrån hon om morgonen
utgått. I Finlands nordligaste trakt stod hans vagga
och i Sveriges nordligaste är hans graf. Hans lefnads
morgon- och aftonrodnad närma sig till hvarandra
och blanda sin milda glans öfver Bottniska vikens
vågor. Från den ena stranden ljödo hans första qväden,
Modren och sonen samt Menniskans anlete; och vid den
andra, i ålderdomens sena qväll, efter mer än ett
halft århundrade, klingade ännu sången med underbart
behag från samma lyra. Men af den sökte han numera för
sig sjelf endast lindring och tröst. Han framkallade
dess toner, att med dem döfva en tärande sjukdoms
plågor. Han förmådde ock den qvidande smärtan att
tystna för några stunder. Med nedlutadt hufvud satt
han i sin gungstol och mången gång, då hans omgifning
trodde honom slumra, märktes med förundran, att han
under tiden diktat ett qväde, som man skyndade att
i skrift bevara. Hans kärlek till naturens skönhet,
hvilken uttalar sig i så många af hans ljufva sånger,
följde honom till lifvets gräns. På blommor hvilade
hans blick gerna: hans själ var fästad, liksom med
slägtkärlek, vid dessa ljusets barn. Man var ock
villig att samla omkring honom de skönaste, som ort
och årstid medgåfvo. Då han ej mer kunde upplyfta
sitt hufvud att betrakta dem, ställda på ett bord
eller i ett fönster, nedsattes blomsterståndet vid
den gamles fötter, att dess skönhet skulle nå hans
till jorden sänkta öga. I en särskild diktkrans har
han besjungit sådana, till hans sjukrum burna blommor,
såsom Camelian, Rosengisseln (Cactus flagelliformis)
och Purpurvindan (Convolvulus purpureus). Dessa sånger
äro christeliga symboler, i hvilka hvarje blomma
talar om det högre, andeliga lifvets oförgängliga
skönhet. De likna en blomsterkrans, virad kring
korsets törnekrona. Vi anföra till prof af dessa
sinndikter sången öfver Pur-purvindan:
"Du sköna sinnebild af menskolifvet! Hvar qväll,
hvar morgon, som jag helsar dig, Du lär mig prisa
Gud, att äfven mig Är, hvad du visar, af hans
kärlek gifvet. Hvar morgon slår du nya blommor ut;
Hvar afton vissna de. Ack! re’n förut, Bäst de
sin purpurglans mot dagen höja, De blekna, fallna,
sin förvandling röja.
Skall i din spegel jag mig sjelf beklaga, För det
att glädjen, som med nytt behag I går mig tjuste,
vissnat har i dag? Nej, skulle än min väntan mig
bedraga Att du hvar morgon vecklar ut en knopp;
Hvar afton dock jag somnar med det hopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
